JÄvla kurator -.-
Vi skulle sluta prata med min kurator men skulle även ha avslutning först och jag vågade såklart inte säga att jag ville sluta -.-' hon är ju sån som frågar varför HELA tiden tom mer än vad jag säger vet inte.. och hon säger en massa andra saker som gör att jag vill bara dö...bort,bort! **:( jag orkar fan verkligen inte gå till skolan nu.. :(
Här skriver jag bara om mina sanna tankar just nu...
Jag vill bara bort härifrån bort från allt.. inget känns bra allt känns bara värdelöst.. känns som att alla har det perfekt..alla utom jag, jag har en massa saker men det gör en inte lycklig, knappt någon förstår mig, min bästis lämnade mig.. helt ensam.. när jag försökte få henne förstå, mina föräldrar skäller på mig när jag försöker få dom förstå, jag kan berätta allt till massor men ingen kommer kunna förstå mig till fullo.. att jag verkligen inte mår bra..jag förstår knappt själv ens, jag vet knappt ens hur det känns att må bra.. Det har hållt på så otroligt länge att jag inte ens vet hur det känns att vilja leva.. jag skulle kunna ta en kula för nån annan tom en främling men skulle inte vilja att någon annan gjorde så för mig.. Jag går till kuraton för att jag är stressad men ingen fattar att det inte bara är det.. vi har sökt till bup men det är bara pågrund av stressen.. jag vill få hjälp med annat än med stress trots att det är jobbigt.. jag vill inte vara kvar här.. Jag vet att det är många som mår dåligt men det känns som att det bara är jag.. alla ser och verkar så glada men jag har knappt ett leende på läpparna ialla fall mina inre läppar.. utseendet avslöjar inte mig.. jag kan le till fullo men endå vilja gråta.. såfort jag är högt uppe vill jag bara hoppa.. men jag kan inte.. försöker nästan övertala mig att kunna.. Jag fattar inte hur någon skulle kunna gilla mig ännu mindre älska mig.. det känns bara som tomma ord när mina föräldrar säger nåt bra och när dom säger något dåligt slår det till som en kniv i hjärtat.. Det jag inte fattar med allt är att det faktiskt inte är nåt rikdigt som har hänt.. inget traumatiskt elr nåt iallafall då det börja.. självmordstankar går kanske i släkten.. min farbror tog tom sitt liv men det som gjorde att det började var bara en kännsla.. som en sten i hjärtat fullt med hat.. stenen försvann efter en för lång tid att alla känslorna var fortfarande kvar.. allt började för tidigt , jag är för ung! ingen kan tro på mig.. jag är bara 13 och velat ta mitt liv sen jag var 9,9! det går inte.. ingen trodde på mig då och ingen kan ens föreställa sig hur dåligt jag faktiskt mår..
Jag mår lite bättre nu än innan jag pratade med kuratorn men jag vill nästan ta livet av mig när jag är där D:
Jag förstår antagligen inte till fullo då det är individuellt för varje person. Men jag har haft liknande känslor sedan jag var 9 jag med. När jag var 9 utvecklade jag ätstörningar och hade extrema komplex över mig själv och min kropp. Jag började sluta äta och började dansa som en galning. Mina såkallade vänner stannade aldrig kvar för att jag var annorlunda. Sen hela 8 blev jag hackad på av den tjej som manipulerade mig. Alla sa hela tiden hur snäll hon var så jag antar att jag trodde på dem och inte tänkte på vad hon utsatte mig för. Hon sa de elakaste saker om mig och min personlighet och jag trodde på henne. Enda sen jag började må dåligt har jag haft världens sämsta självfortroende. Det var inte förräns jag träffade min '' Kille ( bästa vän ) '' som jag tillslut började inse att jag borde lyssna på honom istället för alla elaka personer som sa något dumt om mig. Jag fick höra att jag var vacker, underbar, snäll, sympatisk och att jag dög som jag var. Något jag aldrig fått höra förut. Alla har sagt att jag var tjock, ful, dum i huvudet, elak falsk, attentionwhore och massor av saker.
Jag har inte haft det lätt med alkoholism i familjen ( detta säger jag för att du ska förstå att jag inte är någon unge som whinar över vad som helst ) när alla mina kompisar ignorerade mig så blev jag kär i en kille som precis slutat med droger som svek mig och bröt mitt hjärta i 1000 bitar, Så kallade vänner har svikit mig och snackat skit bakom min rygg, jag har haft både kraftiga ätstörningar och bullimi och har alltid haft svårt att prata och berätta om mina känslor för andra.
Jag klarade mig undan för att jag insåg att jag varken behöver eller vill vara som alla andra, att jag duger som jag är, ingen är perfekt och alla har sina brister. Och jag fick dessutom en riktig vän på vägen.
Så det här kanske funkar för dig, skriv ner massa saker som gör dig arg ha sönder dem, bränn foton på folk du inte vill minnas, peppa dig själv och skriv ner vad du tycker om hos dig själv och med livet, vad du vill uppnå, om du har några framtidsdrömmar eller liknande.
Hoppas att det känns bättre snart!
